Sveriges tre bästa Formel 1-förare

Även om svenska förare inte ofta har nått framgång i världens främsta motorsportmästerskap är Formel 1:s popularitet i Sverige hög. Fram till nyligen representerades landets intressen av Marcus Ericsson, som idag framgångsrikt uppträder i den amerikanska serien IndyCar. Tidigare år fanns tre förare på startlinjen, som hade alla chanser att ge svenskarna den första mästerskapstiteln.

Det mest intressanta sättet att följa Formel 1 och andra motorsportmästerskap idag är med stöd av bästa nätcasinot. Virtuella spelklubbar erbjuder temaslots, organiserar turneringslopp och ger också möjlighet att registrera sportspel.

Men låt oss gå tillbaka till historien och komma ihåg de bästa svenska förarna i Formel 1. Det hände så att ödet för alla hjältarna i den här artikeln var tragiskt. Ingen av dem levde till denna dag, men var och en av dem kunde ha blivit en mästare.

Joakim Bonnier

I allmänhet var det inte meningen att Joakim Bonnier skulle bli en motorracer. Svensken kom från en förmögen familj och var direkt arvtagare till ett tryckeriimperium, och han kunde dessutom sex språk. En lysande affärskarriär väntade honom, men ett amatörlopp på en Alfa Romeo i isracing vände upp och ner på aristokratens värld.

Bonnier började som amatör, men tog sig snabbt upp på toppnivå. Joakim blev den starkaste skandinaviska föraren i sin generation, och en stark ekonomisk grund gjorde att han utan större svårigheter kunde ta sig till motorsportens topp. Vid Italiens Grand Prix 1956 i en Maserati debuterade Bonnier i Formel 1 och blev den förste svensken i den då mycket unga disciplinen.

Den första framgångsrika avslutningen för den svenska föraren inträffade vid Marockos Grand Prix 1958. Vid ratten på BRM korsade Joakim mållinjen på fjärde plats. Ett år senare kom den första segern. Vid den holländska Grand Prix slog svensken lätt snabbare rivaler. Det verkade som om den begåvade föraren väntar på mästarens ära, men ödet beställde något annat.

Det händer att begåvade piloter ofta är helt okunniga när det gäller att fatta rätt beslut. De närmaste åren tillbringade Joakim Bonnier vid ratten på BRM, Porsche-bilar och grundade till och med sitt eget team. Men varje gång blev svensken besviken av snabb, men extremt opålitlig teknik. Till exempel vid Grand Prix i Argentina kunde Jo ta den andra segern i sin karriär, men motorproblem tappade honom till 7: e position.

Misslyckanden i Formel 1 kompenserade den svenske föraren med framgångar i alternativa motorsportserier. Bonnier nådde framgångar i Targa Florio, 1000-kilometersloppet på Nürburgring och 24-timmarsloppet på Le Mans. I det berömda 24-timmarsmaratonloppet 1964 slutade han tvåa i sammandraget tillsammans med Graham Hill.

Den ohämmade kärleken till fart i mitten av 1900-talet hade sällan ett lyckligt slut. Så var fallet för Joakim Bonnier. Under Le Mans 24-timmars 1972 råkade svensken ut för en olycka med en Ferrari och dog på plats utan att någonsin ha vunnit ett Formel 1-lopp igen.

Ronnie Peterson

Ronnie Peterson gjorde sin debut i Monacos Grand Prix 1970 och slutade på 7:e plats. Den unge svensken etablerade sig omedelbart som en stark förare med naturlig snabbhet. Med tiden skulle det bli Peterson som skulle gå till historien som den mest framstående föraren i Formel 1 med svenskt pass.

Redan under sin andra säsong har Peterson blivit en utmanare i mästerskapet. Team March-föraren inledde året med en 10:e plats i Sydafrika och avslutade med tre pallplatser. Ronnie blev tvåa i förarmästerskapet och etablerade sig till slut som en av ledarna.

Svensken var bokstavligen ett steg från sin första seger varje gång, men han kunde inte nå det första steget på pallen. Han fick vänta ytterligare ett år. Vid Frankrikes Grand Prix 1973 triumferade Ronnie äntligen. I slutet av året hade han dessutom nästan tre segrar i rad. Hade det inte varit för tekniska problem under första halvan av säsongen, skulle mästerskapet ha varit i hans ficka.

Nästa försök att tävla om titeln var tvungen att vänta länge. Vid den tiden var teknikens tillförlitlighet det viktigaste, och ur denna synvinkel var Peterson en av de mest oturliga piloterna. Först 1978, tillsammans med Lotus-teamet, återvände Ronnie till kampen i de främre raderna.

Det är helt säkert att säsongen 1978 skulle sluta med en otvetydig seger för svensken. Lotus-racern vann två segrar och slutade på pallen 5 gånger. Vid Italiens Grand Prix inträffade dock en dödlig olycka.

I början var det ett massivt vrak, där Peterson kolliderade med Hunt. Effekten var inte för stark, men provocerade en brand. Racern var brådskande sjukhusvistelse. Till en början var Ronnies hälsa inte misstänkt, men plötsligt kände sig svensken sjuk på grund av konsekvenserna av branden och dog plötsligt.

Gunnar Nilsson

Faktum är att Formel 1 1978 förlorade två begåvade F1-förare på en gång. Den 20 oktober, bara 29 år gammal, gick Gunnar Nilsson bort. Dödsorsaken var cancer.

Vid det laget hade Nilsson inte kört många lopp i Formel 1. I svenskens meritlista finns endast 31 Grand Prix. Men om det inte hade varit för den dödliga sjukdomen hade racerförarens karriär kunnat fortsätta i många år till. Höjdpunkten i Nilssons korta historia var Belgiens Grand Prix 1977.

Liksom Peterson körde Gunnar för Lotus. Kvalificering på tredje plats garanterade andra raden i startfältet och en god chans till ett anständigt resultat. Nilsson missade inte sitt tillfälle och vann, trots regnet, sin första och enda segerpokal i Formel 1.

Klicka på följande länk för att gå (tillbaka) till huvudsidan www.bultcirkeltabell.se.